”Socialdemokratin skiljer sig från andra politiska partier därigenom, att den vill helt omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetareklassens sociala frigörelse, till betryggande och utveckling af den andliga och materiella kulturen.” – 1897 års partiprogram (1)
En av de första ideologiska skrifter jag kom i kontakt med var Socialismen och bofinken av Sven-Göran Olhede. Att det blev denna skrift har nog sin förklaring i att jag skolades politiskt i den tidiga 90-talets socialdemokrati där den ideologiska förvirringen var total. Efter den 1980-talets högervåg och regeringen Bildt var det en socialdemokrati som stod och vacklade. Jag skolades i en miljö där förnyare framställdes som räddningen och traditionalister var gamla gråa gubbar som stod i vägen för den nödvändiga utvecklingen. Jag skolades i ett ungdomsförbund där så småningom egenmakt blev den enda ideologiska utgångspunkten och där liberala dogmer om valfrihet och utgiftstak snart blev sanningar. När jag, som ivrig tonåring, började intressera mig för idépolitik fanns det helt enkelt inget annat att tillgå. Och då är är Socialismen och bofiken skriven 1974.
Och det är precis det här som är socialdemokratins problem. Vi vet inte vart vi ska eller varför. Eller som Daniel Suhonen skriver i senaste numret av tiden:
”Socialdemokratin måste börja om. Definiera sitt uppdrag och skapa en bärkraftig och tydlig politik som skiljer ut socialdemokratin igen.”(2)
Socialdemokratin måste åter börja diskutera samhällsprojektet, vad som definierar oss som parti och vad som särskiljer oss och ger oss ett existensberättigande.
Och där är vi tillbaka hos Olhede och min ideologiska skolning. I förordet till boken skriver Olhede om en historia där en pojke frågar sin far om olika fåglar. På varje fråga svarar pappan ”bofink” och pojken frågar till slut ”Får en bofink se ut hur som helst!”(3). Den retoriska frågan som följer blir ju då ”Får socialdemokrati vara vad som helst?”.
Det enkla svaret är nej. Socialdemokrati får inte se ut hur som helst. Då försvinner vårt existensberättigande. Om inte vi erbjuder ett alternativ till borgerlig politik så förlorar vi vårt existensberättigande. En socialdemokrati som inte erbjuder ett alternativ till den undfallenhetspolitik som definierar borgerligheten, eller en socialdemokrati som missar struktur- och systemkritik blir överflödig. När vi accepterar den rådande samhällsordningen istället för att sträva efter något annat, då är vår roll utspelad och då har Axel Danielssons ord om att helt ”omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation”(1) inte längre någon bäring.
Följaktligen måste det definieras vad socialdemokrati är. Enkelt uttryckt kan man sammanfatta det med ett ord: Frihetsrörelse. Socialdemokrati är strävan efter att befria människan och ge den makt över sin egen tillvaro. Eller som det uttrycktes i 1975 års partiprogram:
I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning”(4)
Men en samhällsomdaning kommer inte hur som helst. Den kräver inte bara en politisk insikt om behovet av omdaning, den kräver också vilja därtill. Och för att den ska vara möjlig krävs också en verklig samhällsanalys (jag ämnar gå djupare in på de olika delarna framöver).
Olhede refererar till en artikel i tidningen Arbetet som menade att:
”En socialdemokratisk offensiv måste visa hur klassamhället har kvarstått, ärvts och peka på en lösning”(4)
Och det är där vi fortfarande står. Den socialdemokratiska rörelsen har nämligen inte kommit längre än så. Nånstans där i kaoset mellan 80-talets högervåg och ekonomiska kris och via 90-talets borgerliga regeringar och samhälleliga stålbad tappade vi bort oss. Vi försummade ideologin till förmån för den realpolitiska praktiken och det har lett till exakt vad Tage Erlander förutsade:
”Ju mer vi försummar ideologin desto svagare blir praktiken”(5)
Så här står vi och stampar. Med socialdemokrater som blint accepterar vinster i välfärden därför att ”Det är omöjligt”(6) som om politik vore uppbyggd av naturlagar, något som självklart inte är fallet.
Det är också därför jag skriver idag. Med oro bakom tangenterna. Därför att Löfvén idag förväntas presentera sitt nya lag. För visst finns det gott att hämta där. Men det finns också flera personer som tycker att en bofink, den kan se ut hur som helst…
—
(1) Misgeld, Klaus, Socialdemokratins program 1897 till 1990, Stockholm: Socialdemokraterna & Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, 2001
(2) Tiden, 1/2012, s. 11
(3) Olhede, Sven-Göran, Socialismen och bofinken , Stockholm: Tidens förlag, 1974, s. 7-8
(4) Misgeld, Klaus, Socialdemokratins program 1897 till 1990, Stockholm: Socialdemokraterna & Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, 2001, s. 73
(5) Ur Olhede, Sven-Göran, Socialismen och bofinken , Stockholm: Tidens förlag, 1974, s. 14
(6) Carin Jämtin i Dagens Nyheter 18/2