Vägval socialdemokrati?

I Mars nästa år kommer det socialdemokratiska partiet ha sin nästa ordinarie kongress. Då kommer vi staka ut den politik som ska gälla inför valet, med allt vad det innebär. Två val i rad har vi som parti gått till val med diffusa mål och uppfattningar. Vi har mer och mer närmat oss Alliansen i fråga efter fråga, utan att tydligt ge några egna svar på vart vi vill att samhällsutvecklingen ska nå. Nu har vi möjligheten att göra detta.

En av de mest avgörande frågorna kommer vara frågan om vinster i välfärden. En efter en tar de socialdemokratiska arbetarekommunerna ställning mot vinster i välfärden, Växjö är en av dem, medan partiledningen försöker navigera mellan en tidigare politisk linje och medlemmarnas krav, samtidigt som lobbyisterna för de privata alternativen arbetar hårdare än någonsin.

Som jag ser det finns det bara en väg för socialdemokratin och det är att förbjuda vinstuttaget för företagen i välfärdssektorn. Det är egentligen enkelt. Våra skattepengar ska gå till det som våra skattepengar är avsedda för. De ska gå till vård, de ska gå till skola, de ska gå till omsorg och de ska gå till den offentliga sektorns verksamhet, inte till privata investerares fickor. Alldeles oavsett hur låga vinsterna är så är det en överföring av offentliga skattepengar till privata fickor och är ett regelrätt slöseri av skattemedel. Det handlar alltså inte om att avskaffa valfrihet, det är en helt annan fråga, utan att se till att vi har rätt valfrihet. För om vissa företag kommer lägga ner sin verksamhet om deras rätt att göras vinster på skattepengar tas bort, är det då verkligen de företagen vi vill ha i välfärden?

Inte heller står frågan om en kompromiss mellan vinster eller ej, den finns inte. Motsatsen till ett vinstförbund är vinst. Frågan står  istället mellan om våra gemensamma skattepengar ska investeras i min sons förskola, i din dotters skola eller våra mormödrars äldreomsorg. Det är en djupt ideologisk fråga, där diskussioner om kvalitet blockerar den verkliga politiska frågan. Den verkliga striden om vinster i välfärdsfrågan handlar istället om vi är beredda att offra en välfärd för alla till förmån för vinster för några?

Det är också en fråga som kommer definiera en framtida socialdemokrati, åt det ena hållet eller det andra, från partikongressen i vår.

Posted in Socialdemokrati | Tagged , , | Leave a comment

Pagrotsky och nyspråket

Det var nog många socialdemokrater som satte morgonkaffet i halsen igår till Leif Pagrotskys uttalanden i DN. Och inte undra på det.Pagrotsky har under mer än ett år jobbat med en översyn av partiets skattepolitik och vi var nog många som förväntade ett resonemang om utbyggd välfärd och återtagandet av social utjämningspolitik, men icke!

Istället nöjer Pagrotsky sig med att kritisera borgerlig politik för att… ja just det, bekräfta den. Tydligen saknas ”parlamentariska förutsättningar” för att förändra skattesystemet och att människor vant sig vid avdragen.

Men för det första är det högst osäkert om RUT verkligen minskat svartarbetena och för det andra såtr det klart för var och en som kan tänka en rak tanke att det naturligtvis är omöjligt att uttala sig om det, eftersom det inte förs statistik på antalet svarta jobb. Retorik alltså, feg sådan dessutom. Att dessutom fiffel ska mötas med skattesubvention ter sig mina ögon otroligt märkligt, men Pagrotsky och Lööf kanske har någon gemensam tanke i det?

Inte heller den jobbskapande effekten är särskilt säker. Andelen nya jobb som verkligen skapats av RUT är svår att beräkna, men klart är att det inte är några större mängder och att effekten är gravt överskattad. Ytterligare tankefel i sammanhanget är just de ”många människor [som] har vant sig” vid RUT. Inte nog med att det faktiskt bara rör sig om 3,3 procent utan det rör sig framför allt om de rikaste procenten.

Pagrotsky har alltså inte bara fel på så gott som alla punkter utan innebär också ett hinder för en socialdemokratisk framtidspolitik. För att kunna bedriva en progressiv politik för omfördelning och social rättvisa krävs nämligen pengar. De pengarna vill inte Pagrotsky att vi ska ha. Istället ska vi fortsätta stryka de översta procenten av samhällets elit medhårs. Det smakar illa i munnen.

En sänkning av skatterna för de grupper som i dag inte omfattas av jobbskatteavdragen kan få positiva effekter för ekonomin i stort, menar Pagrotsky

Utredningen har också fått mycket, rättmätig, kritik. Exempelvis menar Karl-Petter Thorvaldsson att de stora frågorna saknas, vilket han rubricerar som märkligt eftersom ”Vi trodde det var utredningens uppdrag”. Dessutom påpekar Thorvaldsson att det saknas förslag på ”hur vi ska öka rättvisan”. Jag tycker det är befriande att det äntligen är tunga socialdemokratiska namn som vågar kritisera den mer och mer undfallande linjen som socialdemokratin tar.

Gustav Möller lär ha sagt att det enda sättet vi kan få folk att acceptera en socialistisk politik är genom att visa att människor faktiskt tjänar på den. Säkert är det så, men om vi inte ens försöker, utan ständigt backar och accepterar det ena efter det andra borgerliga förslaget, hur ska vi då kunna göra det? För att kunna visa på ett alternativ krävs i alla fall en ansträngning att formulera den.

Politik är att vilja. Politik är att göra. Men politik är tamejfan inte att låta bli. Det är icke-politik. Att vi, som en gång världens mest framgångsrika reformistiska rörelse, ska ägna oss åt det, det är ovärdigt och närmast genant!

Leif Pagrotskys formulering av ordet ”ny” får en närmast Orwelliansk klang då begreppet ”ny” istället för att innebära förändring, eller utveckling bara blir ytterligare en synonym till ”ingenting”, tragiskt.

Eller som Orwell skulle formulerat det; Dubbelplusbra

Posted in Socialdemokrati | Tagged , , , | Leave a comment

Att bygga ett klassamhälle

Denna veckas brännande fråga i svensk politik har varit frågan om utökade RUT-avdrag. Regeringen vill så klart, i vanlig ordning, underlätta för att låta de som har råd att köpa sig fördelar. För den som har råd att lägga ut lite drygt 140 000 går det att köpa sitt barn ett helt extra skolår, om man så önskar.

En fortsatt och utvecklad klasspolitik alltså.

Det kan tyckas att det bara är att underlätta för fler att köpa sig hjälp. Så är det självklart också, men vän av ordning borde i det sammanhanget fråga sig om det inte vore mer välanvända pengar att istället satsa på att bygga en skola där fler slipper tvingas till extern läxhjälp. Det gör dock inte Alliansen, dels för att de inte är intresserade av det och dels därför att det helt enkelt är enklare att låta någon annan ta ansvar, då slipper man också ta ansvar för konsekvenserna. Alliansen fortsätter alltså sitt idoga arbete för att ytterligare förstärka och fördjupa ett allt tuffare klassamhälle.

Och avregleringshysterin inom skolan fortsätter. Utöver kampen för privat läxhjälp fortsätter också, den allt mer desperata, kampen för att regeringens kompisar bland Sveriges riskkapitalister ska få fortsätta plocka ut obegränsade vinster på skattefinansierad verksamhet (hur var det med ansvarsfull skattepolitik?).  Rätten att plundra skolor och sjukhus på skattepengar fortsätter alltså vara en grundbult i Alliansens ekonomiska tänkande, för en fungerande marknadsekonomi kräver ju självklart att rätten till vinst på skattepengar måste försvaras.

Det vet ju alla.

Utom väljarna. För inte ens de borgerliga väljarna gillar ju den sortens politik.

Att Socialdemokratin dessutom i samma andetag, som de borgerliga väljarna går mot den borgerliga politiken, försvarar den. Det är för mig ett mysterium. Jag hoppas få chansen att ifrågasätta såväl Löfvén som andra företrädare på den punkten under partikongressen 2013.

Hur som helst. Effekterna av det system vi nu ser kommer knappast som en överraskning. Det var många av oss som redan efter några års ”valfrihet” i skolan började ana problematiken. Jag själv argumenterade mot friskolor under min tid som aktiv i SSU så tidigt som 1997. Argumenten då var att det skulle leda till ungefär… dagens situation.

Jag vill dock inte förhäva mig och hävda att jag var först. Det var jag inte! Exempelvis Sven Ove Hansson skrev 1995 i sin pamflett Leve Socialismen! (Tidens förlag, 1995) att:

1995, långt innan vi såg effekterna av friskolesystemet, skrev Sven Ove Hansson följande i sin lilla skrift ”Leve Socialismen”:

”Vardagsjämlikheten är fast rotad i den svenska kulturen. Vi vill inte stå med mössan i hand för direktören igen som våra förfäder gjorde. Men om  vi inte aktar oss kan vi få en glidande utveckling i riktning tillbaka mot större skillnader ”mellan folk och folk”. Om skolorna skulle börja segregeras, så att fint folks barn igen ska börja gå i finare skolor, går vi obevekligen mot ett samhälle med större klasskillnader.

Känns det igen? Det är där vi är idag, med fortsatt växande klyftor. Ökande segregation i skolan, minskade resurser, privata företag som tar över mer och mer av det som borde skötas av det offentliga för att garantera en bra skola, inte bara för barnen utan också för samhället.

Och i stora stycken försvarar socialdemokratin detta.

Posted in Socialdemokrati | Tagged , , , | Leave a comment

Allt är socialdemokrati…

Det sägs att Djingis Khan blev mördad av sin hustru. Julius Caesar mördades av en konspiration där Brutus, som närmast behandlats som en son av Caesar, var en av mördarna och revolutionären Marat blev dödad av en kvinna han tog för en piga.

I historisk tid vimlar det av konspirationer, mord och politiskt rävspel där mördaren eller konspiratörerna inte helt sällan finns alldeles inpå sitt tilltänkta offer och det blir aldrig riktigt uppenbart före fullbordat faktum.

Lite långsökta paralleller till svensk socialdemokrati måhända, men det säger ändå något. Och är det något vi ska minnas så är det att lära av historien, oavsett om det råkar vara romerska kejsare eller nomadiska krigarfolk, för lärdomen finns där likväl. Lärdomen i detta fall är att det största hotet mot socialdemokratin inte är borgerligheten, utan socialdemokratin själv. Eller snarare, grupper inom socialdemokratin som driver en egen politisk agenda där varken partiet eller våra väljare är målet, utan något helt annat.

Det går att konstatera att det har varit väldigt tyst under sommaren. Egentligen har det      varit väldigt tyst sedan Löfvén tog över. Det är i sig förklarligt då Löfvén egentligen inte haft något alternativ till den borgerliga politiken. Jag har tjatat om det förr och kommer förmodligen få göra det fler gånger. Jag hoppas jag slipper efter den kommande partikongressen.

Att det varit tyst har också skapat ett vacuum och andra har tagit tillfället. En grupp socialdemokratiska kommunpolitiker från Stockholm vräkte ur sig en debattartikel där temat var att det var viktigt med vinster i välfärden och att det var vår uppgift att kämpa för den, strax därefter skrev den före detta riksdagsledamoten Widar Andersson, nu avlönad av Academedia (som äger en rad privatskolor), att motståndet till vinster i välfärden riskerade att bli ett nytt Kosackval . Inte bara är det fel rent sakligt, då en stor rad svenska väljare (däribland 63% av de borgerliga) är motståndare till vinster i välfärden, utan hans artikel är också direkt ohederlig då han dels inte håller sig till sak och dels hanterar fakta lite som han vill, eller lite som det passar hans och Academedias syften. Detta skriver Jonas Bergström klokt om här.

Jag vill börja med att poängtera att det är viktigt att frågan lyfts. Frågan om vinster i välfärden är en ideologisk skiljelinje mellan socialdemokrati och borgerlighet. Att kämpa för storkapitalets rätt att göra vinst på skattepengar är nämligen inte socialdemokratins uppgift. Det kommer aldrig heller att vara så. Skulle det göras till en socialdemokratisk kärnfråga så menar jag att socialdemokratin spelat ut sin roll och förlorat sitt existensberättigande!

Det går så klart att diskutera mål och mening med vår färd, men att det skulle vara vår uppgift att  kämpa för rätten att göra vinst på något som av socialdemokratin alltid tidigare setts som en demokratisk rättighet, det vore i det närmaste absurt.

Det finns ingen lagbundenhet att välfärdens verksamheter måste, eller ens behöver, gå med vinst.  Eller för den delen, att vi ska jobba för att underlätta detta. Jag skulle faktiskt vilja påstå att det faktiskt är helt tvärtom. Att det är socialdemokratins förbannade uppgift att  kämpa för motsatsen, för den lilla människan som faktiskt har allt att vinna på att vi behåller dessa verksamheter inom den offentliga sfären och allt att förlora på motsatsen.

Utöver en djupt ideologisk fråga är det faktiskt också så att det är en valstrategisk fråga. En överväldigande majoritet av socialdemokratiska väljare vill inte att välfärdsföretagen ska få använda sina vinster hur som helst. Till och med bland borgerliga väljare är motståndet monumentalt. Att då dels inta position som kraftigt kan ifrågasättas av ideologiska skäl, men också strategiskt är helt vansinnig, det är för mig mycket underligt.

För även om jag oftast brukar fokusera på de ideologiska spörsmålen så kan jag givetvis inte ignorera det faktum att det också handlar om att få till ett maktskifte 2014. Men för att få till ett maktskifte krävs något mer än 2006 och 2010. Då krävs det att Socialdemokratin faktiskt erbjuder ett reellt alternativ till borgerlig politik. Inte något urvattnat mellanting, utan ett riktigt alternativ. Håkan Juholt såg detta, Löfvén har inte visat några tendenser till det och Widar Andersson och hans gelikar gör det definitivt inte.

Det är nog tyvärr så att  de socialdemokrater som mest aktivt argumenterar för fortsatta vinster i välfärden intensivt hoppas på en egen lukrativ karriär i näringslivet efter den politiska karriärens slut, lite som Stefan Stern. Då duger det förstås inte med ideologisk övertygelse. Är det så har även vi vår värsta fiende alldeles inpå oss.

Och då måste vi fråga oss: Kan allt accepteras i ett socialdemokratiskt parti om vi vill forma en politik som kan erbjuda just detta alternativ? Jag är mycket tveksam till detta. Vi har historiskt varit effektiva när det gäller att hålla rent åt vänster, men kanske ibland glömt att det finns även en andra sida av myntet.  Så om vad som helst kan accepteras i ett socialdemokratiskt parti, vad säger det då om partiet?

Och framför allt. Vad säger det om vår framtid?

Posted in Blogg, Socialdemokrati | Tagged , , , | Leave a comment

Vad är socialdemokrati?

”Socialdemokratin skiljer sig från andra politiska partier därigenom, att den vill helt omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetareklassens sociala frigörelse, till betryggande och utveckling af den andliga och materiella kulturen.” – 1897 års partiprogram (1)

En av de första ideologiska skrifter jag kom i kontakt med var Socialismen och bofinken av Sven-Göran Olhede. Att det blev denna skrift har nog sin förklaring i att jag skolades politiskt i den tidiga 90-talets socialdemokrati där den ideologiska förvirringen var total. Efter den 1980-talets högervåg och regeringen Bildt var det en socialdemokrati som stod och vacklade. Jag skolades i en miljö där förnyare framställdes som räddningen och traditionalister var gamla gråa gubbar som stod i vägen för den nödvändiga utvecklingen. Jag skolades i ett ungdomsförbund där så småningom egenmakt blev den enda ideologiska utgångspunkten och där liberala dogmer om valfrihet och utgiftstak snart blev sanningar. När jag, som ivrig tonåring, började intressera mig för idépolitik fanns det helt enkelt inget annat att tillgå. Och då är är Socialismen och bofiken skriven 1974.

Och det är precis det här som är socialdemokratins problem. Vi vet inte vart vi ska eller varför. Eller som Daniel Suhonen skriver i senaste numret av tiden:

”Socialdemokratin måste börja om. Definiera sitt uppdrag och skapa en bärkraftig och tydlig politik som skiljer ut socialdemokratin igen.”(2)

Socialdemokratin måste åter börja diskutera samhällsprojektet, vad som definierar oss som parti och vad som särskiljer oss och ger oss ett existensberättigande.

Och där är vi tillbaka hos Olhede och min ideologiska skolning. I förordet till boken skriver Olhede om en historia där en pojke frågar sin far om olika fåglar. På varje fråga svarar pappan ”bofink” och pojken frågar till slut ”Får en bofink se ut hur som helst!”(3). Den retoriska frågan som följer blir ju då ”Får socialdemokrati vara vad som helst?”.

Det enkla svaret är nej. Socialdemokrati får inte se ut hur som helst. Då försvinner vårt existensberättigande. Om inte vi erbjuder ett alternativ till borgerlig politik så förlorar vi vårt existensberättigande. En socialdemokrati som inte erbjuder ett alternativ till den undfallenhetspolitik som definierar borgerligheten, eller en socialdemokrati som missar struktur- och systemkritik blir överflödig. När vi accepterar den rådande samhällsordningen istället för att sträva efter något annat, då är vår roll utspelad och då har Axel Danielssons ord om att helt ”omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation”(1) inte längre någon bäring.

Följaktligen måste det definieras vad socialdemokrati är. Enkelt uttryckt kan man sammanfatta det med ett ord: Frihetsrörelse. Socialdemokrati är strävan efter att befria människan och ge den makt över sin egen tillvaro. Eller som det uttrycktes i 1975 års partiprogram:

I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning”(4)

Men en samhällsomdaning kommer inte hur som helst. Den kräver inte bara en politisk insikt om behovet av omdaning, den kräver också vilja därtill. Och för att den ska vara möjlig krävs också en verklig samhällsanalys (jag ämnar gå djupare in på de olika delarna framöver).

Olhede refererar till en artikel i tidningen Arbetet som menade att:

”En socialdemokratisk offensiv måste visa hur klassamhället har kvarstått, ärvts och peka på en lösning”(4)

Och det är där vi fortfarande står. Den socialdemokratiska rörelsen har nämligen inte kommit längre än så. Nånstans där i kaoset mellan 80-talets högervåg och ekonomiska kris och via 90-talets borgerliga regeringar och samhälleliga stålbad tappade vi bort oss. Vi försummade ideologin till förmån för den realpolitiska praktiken och det har lett till exakt vad Tage Erlander förutsade:

”Ju mer vi försummar ideologin desto svagare blir praktiken”(5)

Så här står vi och stampar. Med socialdemokrater som blint accepterar vinster i välfärden därför att ”Det är omöjligt”(6) som om politik vore uppbyggd av naturlagar, något som självklart inte är fallet.

Det är också därför jag skriver idag. Med oro bakom tangenterna. Därför att Löfvén idag förväntas presentera sitt nya lag. För visst finns det gott att hämta där. Men det finns också flera personer som tycker att en bofink, den kan se ut hur som helst…

(1) Misgeld, Klaus, Socialdemokratins program 1897 till 1990, Stockholm: Socialdemokraterna & Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, 2001

(2) Tiden, 1/2012, s. 11

(3) Olhede, Sven-Göran, Socialismen och bofinken , Stockholm: Tidens förlag, 1974, s. 7-8

(4) Misgeld, Klaus, Socialdemokratins program 1897 till 1990, Stockholm: Socialdemokraterna & Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, 2001, s. 73

(5) Ur Olhede, Sven-Göran, Socialismen och bofinken , Stockholm: Tidens förlag, 1974, s. 14

(6) Carin Jämtin i Dagens Nyheter 18/2

Posted in Blogg, Socialdemokrati | Tagged , , , | Leave a comment

Krisen handlar om inkompetens, men också mycket mer!

I dagens nätblaska skriver Katrine Kielos om att Juholt-gate handlar om politisk inkompetens inom den socialdemokratiska maktapparaten.

Kielos skriver bland annat att:

”Haveriet handlar om ­inkompetens. Om oförmåga att skapa en politisk maskin där kompetenta människor kan göra sitt jobb.”

Men Kielos konstaterar också att:

”Några röster har det senaste dygnet höjts om att Socialdemokraternas kris är en strid mellan höger och vänster. Det är fel.”

Om det nu råkar vara fel skulle jag vilja påstå att Aftonbladets problem inte nödvändigtvis inte är att deras reportrar missade tentan i källkritik eller för den delen inte kan läsa innantill. Problemet är att Aftonbladets ledarredaktion saknar analytiskt skarpsinne. Den analys som Kielos gör är nämligen lika trubbig som den politiska ledarstab hon skriver om.

För den som har studerat socialdemokratins historia på ett djupare plan än via wikipedias artiklar vet ju självklart att bilden är långt mer komplicerat tidigare. För den som studerat socialdemokratins historia lite närmare vet att det finns en inneboende konflikt mellan höger och vänster, mellan stad och land och mellan idealism och karriärism. Den har alltid funnits där och den behövs på många vis därför att konflikter testar och prövar  idéer och tankar och leder fram till en bättre politik. Konflikter baserade i de olika falangerna kommer och går, från anarkister mot marxister till förnyare mot traditionalister. Från höger till vänster.  En socialdemokrati utan en höger-  och vänsterflygel är dömd att dö sotdöden.

Vad som däremot inte behövs, och det är på den här punkten Kielos helt verkar sakna insikt, är den typen av karriärism som präglat socialdemokratin i allmänhet, och ungdomsförbundet i synnerhet, de  senaste 20-30 åren. För den tydliga maktförskjutning som skedde i och med de ekonomiska kriserna på 1980-talet gjorde att en mer högerorienterad socialdemokrati blev modellen. På 90-talet kom tredje vägen som den allenarådande dogmen och parallellt med detta blir socialdemokratin på allvar en trappa för de som önskar göra en politisk karriär i första hand och förändra världen i andra hand. Det är ur denna förändring den stora konflikten i SSU har en av sina bottnar och på så sätt hänger även denna ihop med den ledarstab som finns runt om Juholt. Kielos väljer att raljera om detta på ett så dumt sätt att jag nästan får magsår av det. Att maktgrupperingar skulle kunna ha nåt att göra med konflikter och läckor och rykten är förstås inget som sansade människor kan tro på eller?

Vad Kielos missar är att den karriärkultur som växte fram i partiet under 1980-talet och SSU än tydligare under 1990- coh 2000-talet varit direkt destruktiv. För där tilläts den politiska dominansen från den sidan att ägna sig total repression av den andra vilket inte bara ledde till att den ena halvans framtida ledare aldrig fick möjligheten att bli en del av partiets maktapparat. Politisk rättrogenhet prioriterades framför kompetens och många duktiga och drivna politiker i framförallt SSUs vänsterflygel fick aldrig möjligheten att prövas. Anställningarna till förbundets ombudsmannaplatser sköttes på basis av vänskap och politiska lojaliteter, inte kompetens. Detsamma med rekryteringar till övriga uppdrag inom arbetarrörelsen. På så vis gick partiet miste om en hel ledargeneration då många i SSUs vänsterflygel helt lade ner sitt politiska engagemang.

Och rekryteringarna till ledarstaben på Sveavägen sker i stora stycken via ungdomsförbundets ombudsmannakader.

Så att påstå att krisen handlar om ”inkompetens” må vara korrekt. Men det är också lika korrekt som det är inkorrekt att påstå att det inte är en stid mellan ”mellan höger och vänster” eller att skriva tramsiga blogginlägg om att de som refererar till SSU-konflikten är ”foliehattar”. Men det är också att förenkla för det handlar också om en strid mellan idealism och karrärism, kanske ännu mer.

Elisabeth Anderberg , nyhetschef på Sveriges Radio Kronoberg, undrade i ett tweet förra veckan om lokala politiker är mer skötsamma eller om medierna helt enkelt har större överseende. Jag tror svaret egentligen är ganska enkelt. De som inte strävar efter en poltiskt karriär blir i många fall kvar på en lokal nivå eftersom de inte är beredda att använda de vassa armbågarna. För den som tycker att politiken är viktigare än det forum den utspelas i blir det inte lika viktigt att jobba som ombudsman på SSU eller politisk sakkunnig på Finansdepartementet. Striden inom socialdemokratin blir på så vis inte bara en strid mellan vänster och höger utan också en strid mellan stad och land. Men framförallt: Mellan idealism och karriärism och där Kielos, där har du kärnan till inkompetensen i ledarstaben!

 

 

 

Posted in Blogg, Socialdemokrati | Tagged , , , , | Leave a comment

Lögn och förbannad dikt!

Då Smålandsposten inte behagar publicera min insändare får jag således också hitta andra vägar för publikation.

***

Efter att ha tagit del av den insändare som ledande företrädare för Alliansen hade i SMP 8/9 med titeln ”Duktiga lärare ska ha bra betalt!” kan jag inte annat än att bli förbannad! För det som framträder i den korta insändare Bo Frank, Gunnar Elm, René Jaramillo och Patric Svensson författat kan närmast beskrivas som propagandistisk rappakalja!

Jag har tagit mig tiden att analysera vad det är de fyra egentligen skriver. Trots sin korthet går det att utläsa tre huvudsakliga förklaringar till de låga svenska lärarlönerna.

1. Vi har för hög lärartäthet och universiteten gör ett dåligt jobb. Det hindrar kommunerna från att höja lönerna. Alltså: Lärarkåren är för stor och för dålig.

2. Det är jantelagen som förstör den individuella lönesättningen, inte avsaknad av pengar eller politisk vilja. För oss som

lever i verkligheten känns det oftast tvärtom.
3. I ”kommande budgetar” är de beredda att utveckla karriärtjänster, för att ”bryta det moment 22 som finnas i dag”, nämligen att det finns för många och för dåliga lärare. Det måste alltså rensas lite bland dödköttet.

Ingenting är alltså deras fel och deras ambition är god.  Mer exakt hur exempelvis de olika lärarutbildningarna fallerar eller lärartätheten är negativ förklaras dock inte.

De säger sig också vara ”beredda” att inrätta karriärtjänster i ”kommande budgetar”, men inget om hur eller när eller hur det ska finansieras. Detta när Bo Frank så sent som 6/9 i SMP hävdade att ” Kommunen har inte pengar till generella löneökningar för lärarna”. Det finns alltså inga pengar, men de lovar höjningar och bättre tjänster alltså. Eller?

Istället för att fakta och verklighet blir det alltså slät propaganda. För sanningen är faktiskt den att Alliansens hantering av lärarkåren i Växjö knappast varit bättre än sina socialdemokratiska föregångare, som i ärlighetens namn inte var något vidare. Sanningen är också den att lärarnas företrädare aktivt blir motarbetade i sin strävan efter att duktiga lärare ska få bra betalt, såväl på lokal som på nationell nivå. Detta inte minst genom moderatstyrda SKL.

Sanningen är också den att under Alliansens tid vid makten har stora lärargrupper istället för löneökningar fått reallönesänkningar. Detta såväl i Växjö som i landet. Sanningen är också att det knappast är jantelagen som förhindrar att individuell lönesättning inte fungerar utan att det inte ges ekonomiska möjligheter eller praktiska förutsättningar därtill, något som med lätthet hade kunnat åtgärdas om den politiska viljan funnits.

Sanningen är också att Alliansen drivit igenom fem budgetar i Växjö kommun utan att öronmärka en krona åt höjda lärarlöner, trots att Växjös lärare i snitt tjänar mindre än i övriga riket. Menar man med det att Växjös lärare är sämre än rikssnittet?

Sanningen är nämligen den, att det varken finns vilja, intentioner eller ekonomiska förutsättningar från Alliansens att satsa på Växjös lärare. Det är vad de fyra istället borde skrivit. Allt annat är lögn och förbannad dikt!

 

Posted in Blogg | Tagged , | Leave a comment

En vilande vilja

Som de allra flesta märkt är det otroligt dålig aktivitet på mitt bloggande för närvarande och det har ett huvudsakligt skäl.

Tiden. Jag jobbar heltid och på den tid som finns över efter arbete och familj lägger jag all tid jag orkar på en magisteruppsats om Det socialdemokratiska kvinnoförbundet. Jag har frestats att skriva en hel rad inlägg om detta och andra ideologiska spörsmål men har avstått, av tidsbrist.

Jag har även haft planer på en ”artikelserie” om Socialdemokrati men även den får stryka på foten, eller skjutas på framtiden snarare.

I takt med att jag blir klarare och klarare med min uppsats ska jag dock återgå till skrivandet här!

Jag nöjer mig tillsvidare med att konstatera att Lena Sommestad blev ordförande för kvinnoförbundet och det var väl inte en dag för tidigt!

Posted in Blogg | Leave a comment

Vi är många som känner.

Jag har under en ganska lång tid planerat att skriva en rad inlägg om vad socialdemokrati är. Om vår historia, våra ideologiska grunder. Om varför inte vad som helst kan kallas socialdemokrati eller om all politik inte kan kallas socialdemokratisk.

Det kom av sig. Jag vet inte när jag kommer klara av att skriva klart det. Det ligger som en stor sten i bröstet på mig. Jag kände ingen på Utöya, men jag har vänner som gjorde det.

Likväl är det extra jobbigt. Därför att jag har varit på de där lägren. De där som är så fyllda av glädje och gemenskap. Av framtidsförhoppning och visioner. De där lägren där man tror på och brinner för en bättre värld. Läger fyllda av vänskap och kärlek.

Jag har suttit dagar och kvällar och diskuterat Palestinas frihet och löntagarfonder med kamrater från hela landet och hela världen. Jag har gått nattvakt runt tomma lägerområden och jag har tröstat kärleksbrutna tonårstjejer som fått och förlorat sin första kärlek.

Och allt det är vad lägren handlar om. Att träffa nya människor, utbyta åsikter, att bli kär och att i vissa stycken upptäcka något nytt hos sig själv.

I fredags försvann den glädjen för så många. Jag kan inte med ord beskriva hur jag känner det och jag kan inte för mitt liv förstå hur de som var där eller kände fler människor där mår.

Det är så svårt att förklara, men vi som varit på lägren, vi som tillhör samma rörelse. Vi vet att angreppet inte bara skedde på Utöya. Det skedde mot alla våra minnen, alla våra känslor och så otroligt mycket av vi alla står för.

Därför har jag så oerhört svårt att förstå hur Jens Stoltenberg klarar av att hantera situationen som han gör. Hur han klarar av att vara så samlad och så saklig när han inte bara fått sitt paradis förstört utan också förlorat många vänner.

Det är för mig, kanske ännu mer, obegripligt.

 

Posted in Socialdemokrati | Tagged | Leave a comment

En framtidsfråga för socialdemokratin

När så den politiska firmafesten dragit igång kommer äntligen något vettigt. Samtliga medier rapporterade igår att Lena Sommestad föreslås som ordförande för det socialdemokratiska kvinnoförbundet. I mina ögon är det mycket glädjande av många skäl!

För det första är Sommestad en mycket kompetent person. Jag argumenterade varmt för henne som partiledare för arbetarepartiet men det var nog att gapa efter lite mycket, partiet var nog knappast redo för en kvinnlig intellektuell av Sommestads rang.

Det andra skälet är just det. Sommestad är intellektuell. En professor i ekonomisk historia med gedigen erfarenhet, inte bara inom detta område utan även på många andra. Men en intellektuell som är van att göra sakliga och verklighetsförankrade analyser av samtid och dessutom se ett steg längre än den senaste opinionsmätningen är exakt vad socialdemokratin behöver. Att Sommestad dessutom råkar vara historiskt skolad är i mitt tycke ett extra plus, inte därför att jag själv studerar historia, utan för att historiker oftast har en förmåga att se att det samhälle vi lever i inte nödvändigtvis är det bästa, eller att det för den delen är slutet på den historiska utvecklingen utan bara ett steg på vägen. Något som partiet verkar ha glömt…

Det tredje skälet är kanske det viktigaste. Det socialdemokratiska partiet har under Nalin Pekgul stagnerat. Från att vara ett pådrivande och radikalt förbund som faktiskt varit en frisk och progressiv kraft har det blivit anonymt och intetsägande. Vilket på ett sätt är fullständigt logiskt med tanke på ordförandeskapet, men samtidigt märkligt.

Kvinnoklubbarna har jag tyvärr dålig koll på, men i Växjö är det framför allt S-Kvinnor som driver ideologi och politik och för Växjö Arbetarekommen framåt i progressiv riktning!

Det borde vara så även inom partiet. För kvinnor blir könsförtrycket ofta avsevärt mycket mer tydligt än klassförtrycket blir för merparten män inom partiet (som numera råkar tillhöra mellanskikten i stora portioner) vilket naturligt radikaliserar. I de fall män går åt höger och slipar av kanterna på vad som borde vara en framåtskridande, progressiv och radikal förändringsrörelse behövs kvinnoförbundet som en motpol.

På kvinnoförbundets hemsida kan man läsa att:

S-kvinnor är socialdemokratiska feminister som ställer klasskamp och könskamp sida vid sida.

Min tro och förhoppning är att kvinnoförbundet med Lena Sommestad som ordförande verkligen kommer att vara detta också. För det behövs, verkligen!

 

Posted in Socialdemokrati | Tagged , , , , , | Leave a comment