Allt är socialdemokrati…

Det sägs att Djingis Khan blev mördad av sin hustru. Julius Caesar mördades av en konspiration där Brutus, som närmast behandlats som en son av Caesar, var en av mördarna och revolutionären Marat blev dödad av en kvinna han tog för en piga.

I historisk tid vimlar det av konspirationer, mord och politiskt rävspel där mördaren eller konspiratörerna inte helt sällan finns alldeles inpå sitt tilltänkta offer och det blir aldrig riktigt uppenbart före fullbordat faktum.

Lite långsökta paralleller till svensk socialdemokrati måhända, men det säger ändå något. Och är det något vi ska minnas så är det att lära av historien, oavsett om det råkar vara romerska kejsare eller nomadiska krigarfolk, för lärdomen finns där likväl. Lärdomen i detta fall är att det största hotet mot socialdemokratin inte är borgerligheten, utan socialdemokratin själv. Eller snarare, grupper inom socialdemokratin som driver en egen politisk agenda där varken partiet eller våra väljare är målet, utan något helt annat.

Det går att konstatera att det har varit väldigt tyst under sommaren. Egentligen har det      varit väldigt tyst sedan Löfvén tog över. Det är i sig förklarligt då Löfvén egentligen inte haft något alternativ till den borgerliga politiken. Jag har tjatat om det förr och kommer förmodligen få göra det fler gånger. Jag hoppas jag slipper efter den kommande partikongressen.

Att det varit tyst har också skapat ett vacuum och andra har tagit tillfället. En grupp socialdemokratiska kommunpolitiker från Stockholm vräkte ur sig en debattartikel där temat var att det var viktigt med vinster i välfärden och att det var vår uppgift att kämpa för den, strax därefter skrev den före detta riksdagsledamoten Widar Andersson, nu avlönad av Academedia (som äger en rad privatskolor), att motståndet till vinster i välfärden riskerade att bli ett nytt Kosackval . Inte bara är det fel rent sakligt, då en stor rad svenska väljare (däribland 63% av de borgerliga) är motståndare till vinster i välfärden, utan hans artikel är också direkt ohederlig då han dels inte håller sig till sak och dels hanterar fakta lite som han vill, eller lite som det passar hans och Academedias syften. Detta skriver Jonas Bergström klokt om här.

Jag vill börja med att poängtera att det är viktigt att frågan lyfts. Frågan om vinster i välfärden är en ideologisk skiljelinje mellan socialdemokrati och borgerlighet. Att kämpa för storkapitalets rätt att göra vinst på skattepengar är nämligen inte socialdemokratins uppgift. Det kommer aldrig heller att vara så. Skulle det göras till en socialdemokratisk kärnfråga så menar jag att socialdemokratin spelat ut sin roll och förlorat sitt existensberättigande!

Det går så klart att diskutera mål och mening med vår färd, men att det skulle vara vår uppgift att  kämpa för rätten att göra vinst på något som av socialdemokratin alltid tidigare setts som en demokratisk rättighet, det vore i det närmaste absurt.

Det finns ingen lagbundenhet att välfärdens verksamheter måste, eller ens behöver, gå med vinst.  Eller för den delen, att vi ska jobba för att underlätta detta. Jag skulle faktiskt vilja påstå att det faktiskt är helt tvärtom. Att det är socialdemokratins förbannade uppgift att  kämpa för motsatsen, för den lilla människan som faktiskt har allt att vinna på att vi behåller dessa verksamheter inom den offentliga sfären och allt att förlora på motsatsen.

Utöver en djupt ideologisk fråga är det faktiskt också så att det är en valstrategisk fråga. En överväldigande majoritet av socialdemokratiska väljare vill inte att välfärdsföretagen ska få använda sina vinster hur som helst. Till och med bland borgerliga väljare är motståndet monumentalt. Att då dels inta position som kraftigt kan ifrågasättas av ideologiska skäl, men också strategiskt är helt vansinnig, det är för mig mycket underligt.

För även om jag oftast brukar fokusera på de ideologiska spörsmålen så kan jag givetvis inte ignorera det faktum att det också handlar om att få till ett maktskifte 2014. Men för att få till ett maktskifte krävs något mer än 2006 och 2010. Då krävs det att Socialdemokratin faktiskt erbjuder ett reellt alternativ till borgerlig politik. Inte något urvattnat mellanting, utan ett riktigt alternativ. Håkan Juholt såg detta, Löfvén har inte visat några tendenser till det och Widar Andersson och hans gelikar gör det definitivt inte.

Det är nog tyvärr så att  de socialdemokrater som mest aktivt argumenterar för fortsatta vinster i välfärden intensivt hoppas på en egen lukrativ karriär i näringslivet efter den politiska karriärens slut, lite som Stefan Stern. Då duger det förstås inte med ideologisk övertygelse. Är det så har även vi vår värsta fiende alldeles inpå oss.

Och då måste vi fråga oss: Kan allt accepteras i ett socialdemokratiskt parti om vi vill forma en politik som kan erbjuda just detta alternativ? Jag är mycket tveksam till detta. Vi har historiskt varit effektiva när det gäller att hålla rent åt vänster, men kanske ibland glömt att det finns även en andra sida av myntet.  Så om vad som helst kan accepteras i ett socialdemokratiskt parti, vad säger det då om partiet?

Och framför allt. Vad säger det om vår framtid?

This entry was posted in Blogg, Socialdemokrati and tagged , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

* Copy This Password *

* Type Or Paste Password Here *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>