Reformpolitik och socialism!

Med en ny partiledare kommer intresset återigen ifrån om vad vi verkligen vill uppnå. Vi har som jag tidigare påpekat nu en unik möjlighet att förändra socialdemokratin från en initiativlös, färglös koloss till en levande och radikal rörelse med siktet inställt på samhällsförändring, på allvar!

Eftersom vi dessutom har en ledning som aktivt jobbar med att byta ut större delen av Perssons och Sahlins ”ministär” så finns det, i minsta fall, stora förhoppningar över en kursändring från min sida. Jag har tidigare skrivit om den funktionssocialistiska tendens som Juholt visar upp och jag ämnar i detta inlägg utveckla det hela något.

Vi står i dagsläget inför möjligheten att avsluta den ökenvandring socialdemokratin genomgått under mer än 20 år. Egentligen vill jag påstå att vi varit initiativlösa sedan Palme dog. Det känns dock lite opportunt i dagar som dessa men samtidigt finns det en poäng i att det naturliga valet av partiledare där rörelsen eller den tilltänkta ledaren fick en möjlighet att formulera sin egen idé på ett tydligt sätt. Det i kombination med valförlusten 1991 kan i sin tur vara bärande delar i socialdemokratins historiska håglöshet.

När vi sedan återkom 1994 så var det ett parti som fick ta över ett sargat land. Detta i kombination med de nyliberala vindar som blåst över Europa i flera år gjorde att vi tappade de sista resterna av ett parti som ville förändra världen. Vi blev en saneringsmaskin. En förvaltande koloss och till slut stod vi där som en blek kopia av ett moderat parti som med socialdemokratisk retorik vunnit över stora delar av våra väljare. Vi gick på några år från en radikal och progressiv socialdemokrati till en defensiv, ideologiskt förvirrad rörelse som inte var förmögen att sätta dagordning eller formulera ett alternativ till borgerlig förvaltarpolitik.

I mitt inlägg på den partikongressen talade jag också om det som ger oss vårt existensberättigande, om behovet av visioner och om vikten av ett riktigt samhällsprojekt.

Reformpolitiken
För att kunna bedriva en socialdemokratisk politik som faktiskt syftar till verklig samhällsförändring krävs egentligen bara två saker av vikt. Det en är en vision. Det är målet och det är riktningen på politiken. Det andra är en metod.

Bland socialister världen över har ständigt denna strategiska fråga om hur vi ska bedriva vår kamp för en bättre värld. Det krävs väl knappast en doktorshatt för att räkna ut att jag pläderar för reformism, annars hade jag knappast varit socialdemokrat.

Men den typ av reformism som jag anser vi bör diskutera är just den som jag tidigare nämnt och som även Lena Sommestad skriver om den 28 mars, den som inte läst inlägget rekommenderas att göra så!

Poängen med den typ av reformpolitik som Sommestad beskriver är att man sakta med säkert ska erövra samhället och demokratin på marknadens bekostnad och långsamt och analytiskt bygga upp ett samhälle. På denna grund byggde den socialdemokratiska efterkrigspolitiken och den moderna välfärdspolitiken (alltså inte den som Sveriges nuvarande regeringen för) fram till 1980-talet.

För att kunna bedriva en stegvis reformpolitik som syftar till att utveckla samhället behövs givetvis också utrymme för densamma och med det i åtanke blir den skattepolitik som vi fört de senaste 20 åren omöjlig att bedriva.

För att kunna genomdriva reformer, oavsett hur små och triviala de kan verka vara, som syftar till utveckling (och då menar jag inte direkt kontraproduktiva reformer likt jobbskatteavdrag eller RUT-avdrag och annan borgerlig smörja) krävs nämligen pengar, eller oftast skattemedel. Vill vi exempelvis driva en socialdemokratisk välfärdspolitik kan vi inte ha en moderat skattepolitik. Det är inte möjligt. Ur ett sådant perspektiv ter ju sig också den socialdemokratiska högerflygelns utspel om skattestopp och liknande inte bara märkliga utan rent av dumma. För om vi ska vara ärliga, med ett skattestopp är det omöjligt att driva en socialdemokratisk reformpolitik.

Man måste, kort sagt, vara beredd att finansiera sina reformer.

Samhällsprojektet?
Reformpolitik av det snittet är dock endast att anse som en metod. Enbart reformpolitik, välfärdspolitik eller demokrati kan inte vara mål i sig. Den typen av politik är medel. Varken mer eller mindre.

Att bedriva en reformpolitik som syftar till att bygga upp välfärdsstaten eller utvidga politisk eller social demokrati kan möjligtvis vara strategisk politik ur det perspektivet att vi för en politik som attraherar stora grupper människor. Men det är inte mål i sig. I alla fall inte för en socialdemokratisk rörelse.

För det vi nu måste ägna oss åt som parti är att sätta upp målet för vart vi vill nå och vad vi vill komma. Vi måste formulera ett nytt socialdemokratiskt samhällsprojekt, ett alternativ till det borgerliga.

Med det menar jag att vi måste formulera en stark och bärkraftig politik för rättvisa, jämlikhet och frihet.  Eller om man så vill; socialism.

Bärande inslag i en sådan samhällsvision måste handla om att utvidga demokratin till att i första hand omfatta den sociala demokratin och på så sätt möjliggöra människors frihet. Men det måste också handla om att ”samhället ska kontrollera ekonomin” för att citera Anne-Marie Lindgren och Ingvar Carlsson(1).

Med det sagt så bör alltså demokratin, i ett längre perspektiv, även utvidgas till att omfatta även den ekonomiska sfären. Hur exakt det ska se ut, det avhåller jag mig dock ifrån att fabulera om eftersom det knappast är en reform som kan ligga till grund för en sådan utvidgning utan många och långa steg.

På så sätt är den demokratiska socialismen och socialdemokratin också en frihetsrörelse. Syftet måste vara att upphäva konflikten mellan arbete och kapital, att frigöra människan och låta denna få inflytande över alla beslut som påverkar dess liv.

För att friheten ska få någon verklig innebörd krävs att ekonomiska och sociala faktorer hinder röjs ur vägen för den vanliga människan.

Vi står inför en stor utmaning. Men till skillnad från de senaste 20 åren så finns det faktiskt en möjlighet att svensk socialdemokrati skulle kunna anta denna utmaning på allvar!


(1) Carlsson, Ingvar & Lindgren, Anne-Marie. Vad är socialdemokrati? Stockholm 1974.

This entry was posted in Socialdemokrati and tagged , , . Bookmark the permalink.

One Response to Reformpolitik och socialism!

  1. Pingback: Vad är socialdemokrati? | En Levande Vilja

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

* Copy This Password *

* Type Or Paste Password Here *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>