Reflektioner kring en distriktskongress

Igår var det alltså distriktskongress i Alvesta Folkets Hus.

Egentligen skulle man kunna nöja sig med att konstatera att det gick lite som vanligt, men varför stanna där?

Samlingen motioner var väl ungefär densamma som det brukar. S-kvinnor i Växjö hade i vanlig ordning sammanställt en rad progressiva förslag och stod tillsammans med SSU-Kronoberg för merparten av produktionen.

Kongressens debatter går att bryta ner i tre stycken. Två politiska och en organisatorisk.  Den första punkten präglades om ett klart ideologiskt perspektiv. Den första debatten rörde försäljningen av mediciner på bensinmackar och liknande. Distriktsstyrelsen hade yrkat avslag på motionen som förelåg men debatten. Argumenten för ett sådant avslag handlade till huvudsak om bekvämlighet.

Personligen tycker jag alla sådan argument som utgår från det egna godtycket, den egna bekvämligheten eller egna vinningen är fullständigt meningslösa. Relativistiska argument av den typen leder till allt annat än en konstruktiv politisk utveckling då de dels inte är grundade i något annat än just den personliga sfären och då det dels inte finns någon ideologisk bas för ståndpunkten. När det saknas ideologi bakom och åsikterna bara baseras på det personliga godtycket blir vindflöjelsmentalitet en logisk konsekvens av det hela. Man ändrar sig för att det blir mer eller mindre bekvämt eller för att man tjänar mer eller mindre på något. Politisk relativism i sin sämsta form. Politik ska bygga på ideologisk övertygelse, inte på personliga förutsättningar. Gör den det blir det till slut bara hejarklack av politiken.

Den andra debatten var också av ideologisk karaktär. Motionen om sex timmars arbetstid dök upp på årets kongress, precis som tidigare. Det som argumenterade mot denna viktiga reform gjorde det utifrån, i huvudsak, två positioner:

  1. Det ska vara upp till arbetsmarknadens parter att avgöra.
  2. Vi ska jobba för rätten till heltid istället.

Föga förvånande var de som argumenterade för dessa två linjer uteslutande män, och distriktsstyrelsen. Varför? Självklart är det så att det i första hand rör sig om en jämställdhetsfråga då kvinnodominerade yrken i större utsträckning jobbar i slitsamma yrken där en arbetstidsförkortning i större måtta skulle göra nytta. Dessutom har redan många av de mansdominerade, starka, fackförbunden (inte sällan på de svagare kvinnodominerades bekostnad) genomfört en arbetstidsförkortning. Solidariteten i detta sammanhang är uppenbarligen inte gränslös.

Vad jag dock har lite svårare att förstå är inställningen att rätten till heltid skulle stå som en motsats till arbetstidsförkortning. Det sambandet förklarades aldrig, trots att undertecknad faktiskt ställde frågan i talarstolen. Dessutom, om det skulle finnas en motsättning, är ju det fina med att vara ett politiskt parti, att man faktiskt kan vilja båda delar. Att man faktiskt kan ha en visionsdriven politik. Inte en som bara baseras på vad vi vill för stunden utan faktiskt även vad vi vill i framtiden.

Som de flesta som läser har vet vid det här laget vill ju inte jag riktigt nöja mig med det, utan jag tror det är nödvändigt för oss om vi vill överleva, att faktiskt ha en visionär politik. Sex timmars arbetsdag skulle kunna vara en sådan vision.

I övrigt var det en lång diskussion om organisatoriska frågor, stöd till s-föreningar och nya vägar i studier och organisationsuppbyggnad. Inte bara tycker jag det är bra att det uppstår en debatt på det området. Dels är vår organisation politisk och dels är det nödvändigt att ständigt diskutera om vi ska kunna utvecklas. Gladast, ur ett personligt perspektiv, gjorde ändå mig beslutet att vi nu ska ha ett SACO-nätverk. Dels därför att jag själv är SACO-ansluten och stundtals känt mig lite som paria i partiet av det skälet, men också därför att det visar på en vilja att ta vara på alla positiva krafter som finns inom partiet, vi akademiker är nämligen också en sådan.

Slutligen, dagens förvåning stod partistyrelsens gäst Berit Högman för. I talarstolen rekommenderade Berit åhörarna att läsa Sven-Göran Olhedes bok Socialismen och bofinken. Det får nog klassas som något av en skräll då det dels är en djupt ideologisk bok som när dem kom 1974 stod för ganska hård kritik av regeringen Palmé och partiet. Men det är också en grundläggande inledning till socialdemokratisk marxism. När fick man höra någon från partistyrelsen uppmana oss att studera marxism senast?

För er som inte läst den, gör det, eller läs Enn Kokks recension av den. För egen del låter jag den bli en bärande del av min återstående söndag!

This entry was posted in Socialdemokrati and tagged , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

* Copy This Password *

* Type Or Paste Password Here *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>