Att tala med bönder på bönders vis (eller en borgerlighet utan verklighetsförankring)

Att sommaren är ett nyhetsmässigt vacuum råder det väl inga större frågetecken kring, men att vacuumet även spritt sig till Svenskt näringslivs tankeverksamhet är väl kanske inte lika känt.

Jag har personligen aldrig hyst någon större tilltro till varken organisationen eller deras chefsekonom Stefan Fölster men nu har han ändå tagit priset.

För det förslag som nu kommer från Svenskt Näringsliv om sänkta studiemedel för humaniorastudenter är så dumt att jag knappt orkar tänka på det. Inte nog med det, det bygger dessutom på dels en oförståelse inför vad akademiska studier faktiskt är och dels en total avsaknad av verklighetsförankring.

Om vi börjar med det första. Akademiska studier finns inte primärt till för att skapa profit åt det svenska kapitalet. Akademiska studier finns till för hela samhället. De studier som Svenskt näringsliv lite raljant kallar ”nöjesstudier” har, skulle jag vilja påstå, bra mycket större betydelse för människor än att tvåhundra mellanskiktsbrats till läser grundkursen i nationalekonomi (the mother of all låtsasvetenskaper). Poängen är nämligen den att man inte kan mäta betydelsen av vetenskap i ekonomiska värden. Eller jo, det kan man, men då landar man bara i Fölsters resonemang.

Resonerar man på detta vis hamnar man också otvetydigt i en diskussion där man ställer industriföretagande mot muséer och revisionsbyråer mot bokförlag. Det fungerar inte så, men det förstår varken Fölster eller Svenskt näringsliv.

Det akademiska studiet syfte måste också sägas vara att ligga alla människor till del, att bygga upp förståelsen av samhället och processer som driver det framåt. Den typen av verksamheter ÄR inte vinstdrivande och SKA inte vara det. Det finns exempelvis inte någon profit att dra ur forskningen kring svensk religionsundervisning, men det säger oss mycket om hur samhället fungerar och varför samhället fungerar som det gör. Där fyller det akademiska studiet en av sina viktigaste funktioner, men inte heller det verkar det svenska kapitalets riddare ha fattningsförmåga nog att ta till sig…

Den andra delen av oförståelsen är baserad på att man inte förstår hur samhället är uppbyggt och vad det faktiskt är som faktiskt drar in pengar till AB Sverige. Jag tycker det är en dålig måttstock, men om vi ska mäta saker så att även Svenskt näringsliv förstår får vi väl använda det (att tala med bönder på bönders vis…). Per Svensson på Sydsvenskan skriver föredömligt om detta faktum. Svensson tar upp exemplet med Harry Potter-kursen som gavs vid Linnéuniversitetet. Bara det faktum att Harry Potter-industrin omsätter miljarder är ett lysande exempel på den brist på verklighetsförankring som Svenskt näringsliv besitter.

Svensson tar även upp en lång rad svenska (kreativa) varumärken som i sig drar in mångmiljonbelopp till AB Sverige, Henning Mankell, Robyn och Skype är några av dem. Han fortsätter med att skriva:

”Det har länge gått bra för svenska verksamheter baserade på konst och humaniora; litteratur och musik, design och lingvistik. Det går mindre bra för plåtmonteringen i Trollhättan.”

Det är så otroligt talande. Fölster lever kvar i den värld där tillväxt och ekonomiska vinster gjordes genom svettiga arbetargubbar som bugade för punschstinna direktörer. Så är det inte längre. Att Fölster själv i dagens Nyhetsmorgon tar upp kursen ”spela i band” vittnar än mer om hur lite han förstår. Hur många exempel ska vi ta? Cardigans, The Ark, Robyn, Abba… ! Samtliga produkter av satsningar som inte bara genererat en jädra massa pengar utan även andra värden. För det går inte mäta glädjen i en konsertupplevelse, men den finns där.

Kritiken har ju inte heller låtit vänta på sig. Håkan Juholt som profilerat sig på kulturpolitikens område uttryckte det som att:

Det är osedvanligt feltänkt. Att tänka fel är inte ovanligt, men att tänka så fel, det är ovanligt

Själv skulle jag dock bara vilja fylla i. Svenskt näringsliv (är de verkligen representanter för svenskt näringsliv?) är ofta fel ute, inte lika fel som nu, men ofta. Den reaktionära borgerliga ideologin blir tydligare och tydligare dag för dag och detta är bara en del av det hela.

Posted in Blogg | Tagged , , | Leave a comment

Back in blogg!

Efter en lång periods frånvaro återgår jag till bloggandets värld! Allt för mycket arbete, kombinerat med tillbyggnad och hus har skurit bort all tid jag haft över till bloggande. Nu ska det förhoppningsvis bli ändring på det.

På söndag drar årets största politiska spektakel igång. För just ett spektakel är det. Den politiska klassen åker till Gotland för att mingla, dricka rosévin och synergera (uppfann jag precis ett nytt ord?) med reklambyråer, intresseorganisationer och PR-trottar. Undrar förresten hur många mutglas rosa Niklas Nordström kommer sänka hos Timbro i år… ?

Anyhow. Att det rör sig om mingel-bonanza känner nog de flesta till. Mellan varven har jag dessutom hört att det kommer pratas lite politik också. Det är jag intresserad av, resten skiter jag högaktningsfullt i.

Det som närmast är intressant är huruvida den där #nystarten som utlovades kommer se ut. För nu har vår partiledare ett ypperligt tillfälle att börja måla upp lite av en tydlig bild kring hur man önskar driva det här partiets politik. För det har varit ganska mycket ord utan innehåll, ganska märkliga vändningar (Lex Waidelich) och ganska mycket förvirring men otroligt lite konkret politik, eller rättare sagt, otroligt lite ideologiskt konkret politik.

Jag ser med förhoppning fram emot lite klarare budskap. Själv ämnar jag dra mitt står till stacken, men mer om det senare.

Posted in Blogg, Socialdemokrati | Tagged , , | Leave a comment

#nystart eller?

Imorgon firar vi den enda högtiden. Arbetarrörelsens enda högtidsdag som vi firar i åminnelse av Haymarketmassakern i Chicago 1886 och det efterföljande justitiemordet. Konfrontationen i Chicago handlade om 8-timmars arbetstid, något som de allra flesta av oss tar för givet idag.

Som av en händelse är det i år också 80 år sedan massakern i Ådalen där 5 demonstranter mördades av svensk militär.

Det gemensamma för demonstationerna var att de på ett eller annat sätt tillkom för att kämpa för förändring och förbättring. Det var ilska, passion och framtidshopp som präglade dem. Inte varmkorv och ballonger. För det är nämligen där likheterna med dagens arbetarrörelse tar slut.

Imorgon kommer vi demonstrera, men för vad? Det är inte så självklart.

För vi har något så unikt som en socialdemokrati som inte vet vad den vill. En socialdemokrati som står och vacklar mellan vår kräftgångsposition och …vadå?

På partikongressen var #nystart det stora. Det var det som präglade debatt och diskussion. Vi var många som kände att det var över. Vår ökenvandring skulle vara över, men vad hände sen? Tiden efter kongressen har väl egentligen präglats av två saker. Känslan av att det är buisness as usual eller att vi faktiskt inget vet. Det beror lite på vem man frågar.

Och självklart, jag förväntar mig inte någon dramatisk kursförändring, inte någon socialdemokratisk internrevolution. Socialdemokratin är en atlantångare som man inte vänder på en eftermiddag, särskilt inte när det är en rörelse som under 20 år präglats av ideologilöshet och kontinuerlig defensiv.

Men jag förväntar mig mer.

Idag rapporterar DN om att ”Juholt-effekten” uteblivit. Kanske är det lika bra. För vem vill egentligen ha en positiv effekt när vi inte har någon politik att presentera? Att det skulle blivit någon dramatisk förändring i opinionen utan att vi berättar vad vi tycker skulle nog nästan varit ett större misslyckande än höstens val. Det skulle ju bara inneburit att Håkans och hans festliga mustasch var mer attraktiv än hela vårt valmanifest, och så illa hopaps jag verkligen inte det är…

Anyhow. Håkan var ju på Nyhetsmorgon idag (tydligen är samtalet för ointressant för TV4 att lägga ut på nätet, vilket dock inte hans Spotifylista verkar vara). En skönt avbrott i det rojalistiska tuggandet. Vissa besked kom ju även TV4 verkade vara mer intresserade av hans drinkar och kulbo. Bland annat kunde vi höra att Håkan ville via på vad som skulle vara den socialdemokratiska färdriktningen, vad som verkligen skiljer oss från borgarna. Det är angeläget eftersom ingen fattade det i höstas när Sahlin rattade skutan, eller ingen kommer fatta det om Waidelich och socialdemokrater i hans gebit tillåts styra.

Mest glädjande var dock hans besked om att överskottet i statsfinanserna faktiskt ska användas istället för att sänka skatterna, något den borgerliga ekokammaren ständigt ger uttryck för att det är onödigt. Senast i onsdags kunde man i SVD (föga förvånande) att det inte finns några ”ekonomiska skäl till överskott”. Och även om det kanske inte gör det så finns det synnerliga politiska skäl.Vill vi ha en välfärd värd namnet krävs nämligen pengar, så enkelt är det. Vill man ha lördagsgodis måste man först få veckopeng. Den ekvationen verkar borgerligheten ha svårt för att förstå, eller i all fall vilja förstå.

Håkan verkar dock fatta.

Eftersom han aviserar att det behövs ordentliga satsningar på välfärden och mer pengar till ”sjukvård, omsorg, skola, lärarna och kunskap”.

Och där är skillnaden. Kanske är det även nystarten. Kanske innebär det den #nystart vi vill ha och behöver. Kanske är det beskeden som behövs för att vända atlantångaren och faktiskt öppna upp för möjligheten att återigen bygga en stark och progressiv socialdemokrati som faktiskt klarar av att vara ett alternativ till borgelighet.

Jag skriver kanske, därför att jag inte vet. Imorgon kommer nog några besked och på måndag kommer budgetförslaget. Efter det vet vi.

Om det blir #nystart eller inte.

Posted in Blogg, Socialdemokrati | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Brist på analys märks tydligt i skolfrågan!

Den senaste tiden har skoldebatten blossat upp på allvar. Först med Maciej Zarenbas artikelserie i DN och sedan med Aftonbladets skolgranskning. Debatten har dragit i gång på allvar även om den stundtals tenderar att bli både ihålig och ogenomtänkt.

Framförallt gäller det debatten kring Zaremba. Många har påpekat att han är en högerdebattör som agerar ekokammare åt borgerligheten. Så må vara fallet vid andra tillfällen, men det diskvalificerar inte honom från att ha tittat på verkligheten i detta fall.

För synen på skolan är ett svart hål i socialdemokratisk politik, som i stor måtta kommit att polariseras så till den milda grad att ingenting som kommer från borgerligheten kan vara bra. Vår skolpolitik de senaste decennierna har i mångt varit så genuint innehållslös att det bästa vi kunnat erbjuda är kritik av borgerlighetens alternativ, som i ärlighetens namn inte varit något vidare alternativ.

Allt har kretsat kring det svenska decentraliseringsfiaskot. Kommunaliseringen av skolan är en del av detta. Socialdemokratin levde länge i villfarelsen att allt skulle bli bättre om kommunerna tog hand om det, så är inte fallet, i alla fall inte om man tittar på skolan. Men jag tänker inte ägna mig särskilt mycket åt kommunaliseringsdebatten. Den drivs i andra forum och behöver knappast ett till.

Vad som däremot är intressant är vad som drivit den svenska skolpolitiken åt vilket håll det må vara. För jag skulle säga att det hänger intimt samman med den utveckling som skett på det idépolitiska planet, eftersom skolan i yttersta mån är ett ideologiskt projekt som visar vart vi vill komma med samhället.

När en rörelse börjar tappa sin identitet likt socialdemokratin gjort och sina visioner om en bättre värld så tappar man också verktygen för detta. Det är vad som skett med exempelvis den ekonomiska politiken. När det inte längre handlar om att bygga ett samhälle stegvis och aktivt arbeta för att förbättra och förändra, då blir villkoren för politiken andra. Då blir metoden en annan och då blir syftet ett annat.

Det är vad som hände med skolan. Eller kanske, skolan banade vägen för vad som komma skulle. Därför att det är ingen slump att skolan avregleras och nedmonteras 1989 just när socialdemokratin börjar tappa sitt ideologiska fotfäste på allvar. För när ideologin glider och blir otydlig blir också målen otydliga. Utan ett tydligt mål med skolan finns inte heller en poäng med en statlig skola. Då finns det längre inte någon poäng med gemensamma mål, regler eller vägar att gå. Då blir det bara en metod att styra en verksamhet. Att Göran Persson drev igenom kommunaliseringen ser jag mer som ett uttryck för att han saknade den ideologiska förankring som var nödvändig för att se ett tydligt syfte med skolan.

Utöver det hade det länge frodats ett kunskapsförakt inom rörelsen. Ett kunskapsförakt som främst är förankrat i de starka mansdominerade LO-facken och som i stor måtta kan sägas finnas kvar. Det föraktet är också kombinerat med en kraftigt negativ syn på läraren som yrkesgrupp, något som många partiaktiva lärare kan vittna om. Då detta är en stark del av arbetarrörelsen kom behandlingen av lärarkår och skolan inte att bli någon stor sak inom rörelsen. Detta förakt i kombination av ideologilöshet har lett till en situation där skolpolitiken blivit en sekundär fråga där man sällan diskuterat vad vi ska ha skolan till och istället mer pratat om fritidsledare, välstädade toaletter eller läxfrihet.

Jag tror personligen att ett återförstatligande är nödvändigt. Inte för att förbättra lärarkårens villkor i första hand, utan för att faktiskt få skolan att bli en nationell angelägenhet igen. Först då kan vi börja tala om vad syftet med skolan ska vara. Det är en omöjlighet att göra om vi ska ha 290 olika skolorganisationer.

Men för det krävs inte bara en statligt styrd och finansierad skola. Då krävs det också en socialdemokrati med en tydligt utstakad ideologi och en genomtänkt analys.

Posted in Blandat | Tagged | Leave a comment

Ett alternativ till högerns icke-politik

Det har varit en stund sedan sista inlägg. Mycket jobb och sjuka barn sätter käppar i hjulet för goda intentioner. Därför känns också inlägget en smula inaktuellt. Jag tänkte därför försöka föra upp det på ett mer allmänt plan.

för den där budgeten presenterades ju. Och med den kritiken. Den rättmätiga.

För det visade ju sig även denna gång att regeringen inte hade något nytt att komma med. Det var skattesänkningar och det var… skattesänkningar. Varken mer eller mindre.

Och så löften om reformer. Jag undrar var Borg ska hitta pengarna.

Marika Lindgren-Åsbrink sammanfattar det otroligt bra och ger en ganska god översikt över hur högerns ekonomiska politik faktiskt inte ger några jobb. Hennes blogginlägg är obligatorisk läsning för de som tänker.

Staten drar alltså sig tillbaka. Släpper ansvar för människor och frågan är vad som är vårt alternativ. Jag vet faktiskt inte. Waidelich har fått debattera ett par gånger nu. Ingen av gångerna tycker jag han varit särskilt bra, eller tydlig.

Vad som dock står klart är att vi måste kunna presentera ett alternativ. Ett bra, hållbart och radikalt alternativ till en borgerlighet utan sans.

Vår politik måste utarbetas från grunden. En ekonomisk politik som syftar till omfördelning av resurser, rättvisa och jämlikhet vore mumma. Vi får se hur det blir.

En skolpolitik präglad av kunskapsideal och en socialpolitik av medmänsklighet vore också intressant.

Men. Än så länge känns det ganska svajjigt med hur politiken verkligen kommer se ut. Det Juholt hittills visat känns tryggt, men jag vill gärna se mer än så.

Posted in Socialdemokrati | Tagged , , | Leave a comment

Ingen socialdemokrati med Waidelich!

Jag ska börja med att erkänna. Jag var sprudlande glad när Juholt höll sitt linjetal. Jag kände mig positiv under hela kongressen och jag var mycket optimistisk när jag åkte hem.

Sen kom Waidelich och artikeln i Dagens Nyheter. I denna klargörs som många redan vet att det inte finns några behov av ”kraftigt höjda skatter”. Fine with that. Kraftigt höjda skatter kanske man kan klara sig undan, men det vimlar också av andra dumheter. Exempelvis säger de i artikeln att ”utgiftstak i statsbudgeten och överskottsmål för den offentliga sektorn” kommer fortsatt vara överordnat i en ”ansvarsfull ekonomisk politik”. Dessutom hänvisar de till SNS ”jobb inom välfärden” som värda att prova, något som fick den socialdemokratiska bloggosfären att explodera och Annelie Nordström, ordförande i Kommunal, att reagera kraftigt. Med tanke på behovet av riktiga arbeten i vård och omsorg har jag full förståelse.

Själv trodde jag mest det handlade om att positionera sig gentemot högern i partiet. Samma höger som blivit bortkörda under kongressen och som det verkade som att man helt övergivit för en ”nystart”. Waidelich fick bli alibi och utspelet var ett sätt att bygga broar till den del av partiet som gärna ser utförsäljningar och ”privata alternativ”. Jag hoppades nog också att den sortens trams inte skulle få någon reell betydelse när den verkliga politiken skulle formuleras, då det finns alldeles för många goda krafter där i bland andra Veronica Palm och Leif Pagrotsky.

Nu börjar jag dock tveka. Särskilt eftersom Waidelich allt mer verkar få fritt spelutrymme för sina egna åsikter. På dagens E24 finns en artikel där Waidelich formulerar vad han anser vara viktigt. Och det är ju så att man tar sig för pannan.

I artikeln förklarar Waidelich följande:

  • Förmögenhetsskatten kommer inte tillbaka. Den var dum och ”drabbade” alldeles för många.
  • Det finns dock möjlighet att justera skatter inom ramen för ”skattetrycket”.
  • EUROn ska införas på sikt om ”opinionen vänder”.

Lägger vi samman artikeln med hans tidigare uttalanden om RUT, artikeln i DN och dagens papper där han inte säger ”direkt nej till ett femte jobbskatteavdrag” får vi en tämligen komplett bild om var Waidelich står. Vi har fått ytterligare en Tomas Östros, fast med hår. Och så mycket vågar jag lova alla hoppfulla, att med Tommy Waidelich som ekonomisk-politisk ansvarig blir det inte tal om någon socialdemokratisk politik.

Varför? Jo, det är faktiskt oerhört enkelt. Det går inte att bedriva en socialdemokratisk välfärdspolitik med en moderat skattepolitik. Om vi ska kunna erbjuda ett alternativ är det nödvändigt med skattehöjningar. Det är nödvändigt med värnskatter och förmögenhetsskatter och det är nödvändigt med progressivitet i systemen. Utan det blir det inget, så enkelt är det. Det finns två alternativa förklaringar. Det ena är att Waidelich vet detta och är förespråkare av att fortsätta på inslagen linje. Det andra alternativet är att han inte förstår skillnaden på plus och minus.

Frågan är vad som är värst.

Personligen tror jag Waidelich är förespråkare av den inslagna vägen, den som lett oss till två valförluster och kräftgång i närmare tjugo år. Det vore givetvis katastrofalt med en sådan utveckling. Vad vi som rörelse behöver nu är förändring och nystart. Vi behöver en progressiv politik för just den sociala demokrati som Juholt talat om. Den utbyggnad av välfärden som kopplas till begreppet ”social demokrati” är nämligen komplett omöjlig om vi inte är beredda att bedriva både en expansiv politik och i en sådan är skattehöjningar nödvändiga. Att leva i en låtsasvärld där man kan behålla moderaternas skattenivå men ändå bedriva socialdemokrati är antingen självbedrägeri, lögn eller ren dumhet. Det är helt enkelt inte seriöst.

Andelen bloggare som uppmärksammat Waidelich och hans politiska position är många. Leine Johansson positionerar Waidelich strax höger om moderaterna, något som även Peter Högberg gör.

Utöver det. Waidelichs uttalande om att vi ska gå med i EMU på sikt ”om opinionen vänder” är misstänkt likt Erik Åsbrinks klassiska ”Om stödet för valutaunionen fortsätter att stärkas, kan en eventuell folkomröstning om EMU-medlemskap äga rum tidigare än beräknat.”

Att överhuvudtaget tala positivt om EMU i dagar som dessa tyder dessutom på otroligt dålig koll. Det finns inte många tecken längre på att det vore bra för Sverige att få sin ekonomiska politik styrd från Frankfurt.

Socialdemokratin från sin sämsta sida, typ.

Nu hoppas jag fortfarande på de progressiva krafter som finns i partiets ledning. För får Waidelich sätta tonen för den framtida ekonomiska politiken, då vågar jag lova att det varken blir tal om progressivitet, social demokrati eller valseger. Varken 2014 eller framåt. Då står vi kvar och stampar och gör om exakt samma misstag ytterligare en gång. Då är vi nämligen inget alternativ.

Waidelichs utspel och linje saknar allt jag tidigare skrivit om. Den saknar grundläggande samhällsanalys. Den saknar vision och den saknar framförallt en egen metod till förbättring. Eller, för att avsluta, använda bloggaren Martin Mobergs ord:

”det är endast genom att vi fokuserar på den socialdemokratiska ideologin och värderingarna och utifrån det tar fram en adekvat politik som dagens väljare kan känna igen sig i, som vi kan nå framgång i kommande val. Därför hoppas jag att Tommy Waidelich också inser detta och väljer att inte beträda den väg som moderaterna har lagt, för den leder inte framåt utan bara bakåt….”

Posted in Socialdemokrati | Tagged , , , | 3 Comments

Analys, vision, åtgärd!

Jag har i ett par av mina tidigare inlägg skrivit om behovet av visioner för den socialdemokratiska rörelsen. Jag har även berört reformpolitiken som nyckeln till en framgångsrik politik. Jag skulle dock vilja påstå att jag själv, delvis avsiktligt delvis inte, missat nyckeln till dessa två. Nämligen samhällsanalysen.

För om man ska ställa saker på sin spets måste varje vision, varje samhällsprojekt och därmed också varje metod och åtgärd komma ur en analys av samhället. Där har socialdemokratin brustit under många år.

Som en parentes vill jag också påstå att det inte bara är ett förhållande som rör arbetarrörelsen utan alla politiska rörelser. Utan en sammanhängande analys blir idén och visionen lidande då politiken istället för långsiktigt mål bara kommer att handla om aktuella frågor och putsande på samhällsfasaden.

Som tidigare läsare noterat anser jag att socialdemokratin tappat sin identitet i och med avsaknaden av ett samhällsprojekt. Det ena följer med det andra. Men detta är egentligen bara två problem på samma sjuka. Det stora problemet är att man i grund och botten saknar en sammanhängande samhällsanalys som faktiskt tar fasta på alla samhälleliga problem.

Varje politisk rörelse måste ha en analysmodell. Socialdemokratins, historiskt använda, är marxismen eller varianter av denna. Det kan verka dogmatiskt att 2011 skriva om just marxism, men en analysmodell blir inte dogmatisk per se utan det handlar snarast om vad man väljer att göra med analysen. Jag skulle vilja påstå att vi inte har någon analysmodell idag.

Nu finns det säkert någon därute som blir upprörd över att jag påstår att de saknar en grundläggande samhällsanalys. Men efter över 20 år i socialdemokratin är det en erfarenhetsgrundad åsikt att den grundläggande samhällsanalysen saknas hos oerhört många av våra företrädare. Det kan givetvis förklaras på många olika sätt. Ett skäl hänger säkerligen samman med den roll som förvaltare av det offentliga samhället som socialdemokratin fått. Då behövs dugliga administratörer, inte ideologiskt drivna idealister. Ett annat skäl hittar vi i ungdomsrörelsen som jag själv är sprungen ur. Under min tid i SSU fick vi inte studera ideologi. Den typen av studier nedprioriterades och kunde saknas helt på förbundets nationella kurser. Vi som ändå studerade, på eget bevåg, vi fick det ena mindre trevliga epitetet efter det andra. Jag minns särskilt tillfället när ombudsmannen satt vid sitt skrivbord och lite föraktfullt, i telefon, uttryckte det som att ”den röda smittan nått Kronoberg”.

Men oavsett om det handlar om en keynesiansk analys av ekonomisk politik eller en marxistisk analys av samhällsutvecklingen i stort så finns det ett stort och obönhörligt behov av en grundläggande analys. Varför?

Svaret är enkelt. Utan en ordentlig analys så är det enormt svårt att sammanställa en ordentlig vision om vad man vill uppnå. Utan en ordentlig analys går det inte att bygga ett trovärdigt eller realistiskt samhällsprojekt. Utan en ordentlig analys är det också oerhört svårt att hitta rätt lösningar eller metoder för det samhällsbygge man vill genomföra, helt enkelt därför att när analysen saknas så är det svårt att se de verkliga orsakerna till de olika samhällsproblem man identifierar som rörelse. Branting, Wigforss, Sträng och Palme visste det, men frågan är om dagens ledare gör det?

Det är också därför det är av så stor vikt med ideologiska studier. Djuplodande och utförliga sådana. All form av studier är bra men de ideologiska studierna rankas av mig som något viktigare, därför att de ge så mycket mer! Att dessutom studera mer än sina egna idéer är också nödvändigt. För mig är det självklart att studera både Marx, Karleby, Bernstein och Axel Danielsson. Men också lika självklart att förkovra sig i Lenin, John Rawls eller andra moderna och omoderna företrädare för såväl socialism som andra. Ideologiska studier ger nämligen inte bara en god grund till samhällsanalys, de ökar förståelse för andras argument och bärkraft och styrka i de egna.

Kortfattat kan man säga att de ideologiska studierna finns för att kunna analysera samhället. Med analysen kan vi formulera både vår vision och vår åtgärd. Utan denna treenighet förloras politiken till krimskrams och löst sammanhållna värderingar som i bästa fall överensstämmer med den rådande politiska partidoktrinen och i sämsta fall leder till undergången för ett parti.

Posted in Socialdemokrati | Tagged , , | Leave a comment

Reflektioner kring en distriktskongress

Igår var det alltså distriktskongress i Alvesta Folkets Hus.

Egentligen skulle man kunna nöja sig med att konstatera att det gick lite som vanligt, men varför stanna där?

Samlingen motioner var väl ungefär densamma som det brukar. S-kvinnor i Växjö hade i vanlig ordning sammanställt en rad progressiva förslag och stod tillsammans med SSU-Kronoberg för merparten av produktionen.

Kongressens debatter går att bryta ner i tre stycken. Två politiska och en organisatorisk.  Den första punkten präglades om ett klart ideologiskt perspektiv. Den första debatten rörde försäljningen av mediciner på bensinmackar och liknande. Distriktsstyrelsen hade yrkat avslag på motionen som förelåg men debatten. Argumenten för ett sådant avslag handlade till huvudsak om bekvämlighet.

Personligen tycker jag alla sådan argument som utgår från det egna godtycket, den egna bekvämligheten eller egna vinningen är fullständigt meningslösa. Relativistiska argument av den typen leder till allt annat än en konstruktiv politisk utveckling då de dels inte är grundade i något annat än just den personliga sfären och då det dels inte finns någon ideologisk bas för ståndpunkten. När det saknas ideologi bakom och åsikterna bara baseras på det personliga godtycket blir vindflöjelsmentalitet en logisk konsekvens av det hela. Man ändrar sig för att det blir mer eller mindre bekvämt eller för att man tjänar mer eller mindre på något. Politisk relativism i sin sämsta form. Politik ska bygga på ideologisk övertygelse, inte på personliga förutsättningar. Gör den det blir det till slut bara hejarklack av politiken.

Den andra debatten var också av ideologisk karaktär. Motionen om sex timmars arbetstid dök upp på årets kongress, precis som tidigare. Det som argumenterade mot denna viktiga reform gjorde det utifrån, i huvudsak, två positioner:

  1. Det ska vara upp till arbetsmarknadens parter att avgöra.
  2. Vi ska jobba för rätten till heltid istället.

Föga förvånande var de som argumenterade för dessa två linjer uteslutande män, och distriktsstyrelsen. Varför? Självklart är det så att det i första hand rör sig om en jämställdhetsfråga då kvinnodominerade yrken i större utsträckning jobbar i slitsamma yrken där en arbetstidsförkortning i större måtta skulle göra nytta. Dessutom har redan många av de mansdominerade, starka, fackförbunden (inte sällan på de svagare kvinnodominerades bekostnad) genomfört en arbetstidsförkortning. Solidariteten i detta sammanhang är uppenbarligen inte gränslös.

Vad jag dock har lite svårare att förstå är inställningen att rätten till heltid skulle stå som en motsats till arbetstidsförkortning. Det sambandet förklarades aldrig, trots att undertecknad faktiskt ställde frågan i talarstolen. Dessutom, om det skulle finnas en motsättning, är ju det fina med att vara ett politiskt parti, att man faktiskt kan vilja båda delar. Att man faktiskt kan ha en visionsdriven politik. Inte en som bara baseras på vad vi vill för stunden utan faktiskt även vad vi vill i framtiden.

Som de flesta som läser har vet vid det här laget vill ju inte jag riktigt nöja mig med det, utan jag tror det är nödvändigt för oss om vi vill överleva, att faktiskt ha en visionär politik. Sex timmars arbetsdag skulle kunna vara en sådan vision.

I övrigt var det en lång diskussion om organisatoriska frågor, stöd till s-föreningar och nya vägar i studier och organisationsuppbyggnad. Inte bara tycker jag det är bra att det uppstår en debatt på det området. Dels är vår organisation politisk och dels är det nödvändigt att ständigt diskutera om vi ska kunna utvecklas. Gladast, ur ett personligt perspektiv, gjorde ändå mig beslutet att vi nu ska ha ett SACO-nätverk. Dels därför att jag själv är SACO-ansluten och stundtals känt mig lite som paria i partiet av det skälet, men också därför att det visar på en vilja att ta vara på alla positiva krafter som finns inom partiet, vi akademiker är nämligen också en sådan.

Slutligen, dagens förvåning stod partistyrelsens gäst Berit Högman för. I talarstolen rekommenderade Berit åhörarna att läsa Sven-Göran Olhedes bok Socialismen och bofinken. Det får nog klassas som något av en skräll då det dels är en djupt ideologisk bok som när dem kom 1974 stod för ganska hård kritik av regeringen Palmé och partiet. Men det är också en grundläggande inledning till socialdemokratisk marxism. När fick man höra någon från partistyrelsen uppmana oss att studera marxism senast?

För er som inte läst den, gör det, eller läs Enn Kokks recension av den. För egen del låter jag den bli en bärande del av min återstående söndag!

Posted in Socialdemokrati | Tagged , , | Leave a comment

Reformpolitik och socialism!

Med en ny partiledare kommer intresset återigen ifrån om vad vi verkligen vill uppnå. Vi har som jag tidigare påpekat nu en unik möjlighet att förändra socialdemokratin från en initiativlös, färglös koloss till en levande och radikal rörelse med siktet inställt på samhällsförändring, på allvar!

Eftersom vi dessutom har en ledning som aktivt jobbar med att byta ut större delen av Perssons och Sahlins ”ministär” så finns det, i minsta fall, stora förhoppningar över en kursändring från min sida. Jag har tidigare skrivit om den funktionssocialistiska tendens som Juholt visar upp och jag ämnar i detta inlägg utveckla det hela något.

Vi står i dagsläget inför möjligheten att avsluta den ökenvandring socialdemokratin genomgått under mer än 20 år. Egentligen vill jag påstå att vi varit initiativlösa sedan Palme dog. Det känns dock lite opportunt i dagar som dessa men samtidigt finns det en poäng i att det naturliga valet av partiledare där rörelsen eller den tilltänkta ledaren fick en möjlighet att formulera sin egen idé på ett tydligt sätt. Det i kombination med valförlusten 1991 kan i sin tur vara bärande delar i socialdemokratins historiska håglöshet.

När vi sedan återkom 1994 så var det ett parti som fick ta över ett sargat land. Detta i kombination med de nyliberala vindar som blåst över Europa i flera år gjorde att vi tappade de sista resterna av ett parti som ville förändra världen. Vi blev en saneringsmaskin. En förvaltande koloss och till slut stod vi där som en blek kopia av ett moderat parti som med socialdemokratisk retorik vunnit över stora delar av våra väljare. Vi gick på några år från en radikal och progressiv socialdemokrati till en defensiv, ideologiskt förvirrad rörelse som inte var förmögen att sätta dagordning eller formulera ett alternativ till borgerlig förvaltarpolitik.

I mitt inlägg på den partikongressen talade jag också om det som ger oss vårt existensberättigande, om behovet av visioner och om vikten av ett riktigt samhällsprojekt.

Reformpolitiken
För att kunna bedriva en socialdemokratisk politik som faktiskt syftar till verklig samhällsförändring krävs egentligen bara två saker av vikt. Det en är en vision. Det är målet och det är riktningen på politiken. Det andra är en metod.

Bland socialister världen över har ständigt denna strategiska fråga om hur vi ska bedriva vår kamp för en bättre värld. Det krävs väl knappast en doktorshatt för att räkna ut att jag pläderar för reformism, annars hade jag knappast varit socialdemokrat.

Men den typ av reformism som jag anser vi bör diskutera är just den som jag tidigare nämnt och som även Lena Sommestad skriver om den 28 mars, den som inte läst inlägget rekommenderas att göra så!

Poängen med den typ av reformpolitik som Sommestad beskriver är att man sakta med säkert ska erövra samhället och demokratin på marknadens bekostnad och långsamt och analytiskt bygga upp ett samhälle. På denna grund byggde den socialdemokratiska efterkrigspolitiken och den moderna välfärdspolitiken (alltså inte den som Sveriges nuvarande regeringen för) fram till 1980-talet.

För att kunna bedriva en stegvis reformpolitik som syftar till att utveckla samhället behövs givetvis också utrymme för densamma och med det i åtanke blir den skattepolitik som vi fört de senaste 20 åren omöjlig att bedriva.

För att kunna genomdriva reformer, oavsett hur små och triviala de kan verka vara, som syftar till utveckling (och då menar jag inte direkt kontraproduktiva reformer likt jobbskatteavdrag eller RUT-avdrag och annan borgerlig smörja) krävs nämligen pengar, eller oftast skattemedel. Vill vi exempelvis driva en socialdemokratisk välfärdspolitik kan vi inte ha en moderat skattepolitik. Det är inte möjligt. Ur ett sådant perspektiv ter ju sig också den socialdemokratiska högerflygelns utspel om skattestopp och liknande inte bara märkliga utan rent av dumma. För om vi ska vara ärliga, med ett skattestopp är det omöjligt att driva en socialdemokratisk reformpolitik.

Man måste, kort sagt, vara beredd att finansiera sina reformer.

Samhällsprojektet?
Reformpolitik av det snittet är dock endast att anse som en metod. Enbart reformpolitik, välfärdspolitik eller demokrati kan inte vara mål i sig. Den typen av politik är medel. Varken mer eller mindre.

Att bedriva en reformpolitik som syftar till att bygga upp välfärdsstaten eller utvidga politisk eller social demokrati kan möjligtvis vara strategisk politik ur det perspektivet att vi för en politik som attraherar stora grupper människor. Men det är inte mål i sig. I alla fall inte för en socialdemokratisk rörelse.

För det vi nu måste ägna oss åt som parti är att sätta upp målet för vart vi vill nå och vad vi vill komma. Vi måste formulera ett nytt socialdemokratiskt samhällsprojekt, ett alternativ till det borgerliga.

Med det menar jag att vi måste formulera en stark och bärkraftig politik för rättvisa, jämlikhet och frihet.  Eller om man så vill; socialism.

Bärande inslag i en sådan samhällsvision måste handla om att utvidga demokratin till att i första hand omfatta den sociala demokratin och på så sätt möjliggöra människors frihet. Men det måste också handla om att ”samhället ska kontrollera ekonomin” för att citera Anne-Marie Lindgren och Ingvar Carlsson(1).

Med det sagt så bör alltså demokratin, i ett längre perspektiv, även utvidgas till att omfatta även den ekonomiska sfären. Hur exakt det ska se ut, det avhåller jag mig dock ifrån att fabulera om eftersom det knappast är en reform som kan ligga till grund för en sådan utvidgning utan många och långa steg.

På så sätt är den demokratiska socialismen och socialdemokratin också en frihetsrörelse. Syftet måste vara att upphäva konflikten mellan arbete och kapital, att frigöra människan och låta denna få inflytande över alla beslut som påverkar dess liv.

För att friheten ska få någon verklig innebörd krävs att ekonomiska och sociala faktorer hinder röjs ur vägen för den vanliga människan.

Vi står inför en stor utmaning. Men till skillnad från de senaste 20 åren så finns det faktiskt en möjlighet att svensk socialdemokrati skulle kunna anta denna utmaning på allvar!


(1) Carlsson, Ingvar & Lindgren, Anne-Marie. Vad är socialdemokrati? Stockholm 1974.

Posted in Socialdemokrati | Tagged , , | 1 Comment

Funktionssocialism och mustascher…

Idag är det tre dagar sedan Håkan Juholt blev vald till vår nionde partiordförande. Det var omtumlande dagar i Stockholm. Inte bara för att jag var ny som kongressombud utan för att jag faktiskt upplevde något som jag aldrig upplevde under mina fem SSU-kongresser.

Glädje.

För det var en glad tillställning. På så många sätt. Inte bara för att vi faktiskt valde en socialdemokratisk partiledare som faktiskt känns som en ledare för framtiden. En ledare som faktiskt kan avsluta den ökenvandring som varat, om inte 40 år så väl 20. Utan att vi faktiskt valt en ledare som verkar genuint intresserad av att lyssna på medlemmar och människor och som dessutom verkar stå politiskt en bra bit ifrån den politiska inriktningen som varit dominerande under Sahlin.

Jag kände också glädje inför alla de kloka människor jag fick höra ifrån talarstolen. Mest minnesvärt var troligen Peter Gustavsson med sin poesiläsning ifrån talarstolen och den så briljanta Lena Sommestad med sitt kloka och insiktsfulla inlägg om hur socialdemokratin gått miste om generationer av radikala och progressiva ungdomar under de senaste årens politiska utveckling. Båda är för övrigt hemmahörande i Upplands län. Mycket gott verkar komma därifrån.

Men dessa två var givetvis inte de enda. Det vimlade av kloka och genomtänkta inlägg i debatten och ska jag definiera några ståndpunkter som var dominerande så tror jag att det med fog går att påstå att majoriteten av ombuden på ett eller annat sätt ville återreglera elmarknad, järnväg och på ett eller annat sätt stoppa vinstuttaget inom välfärden.

Dessutom. Jag blev behandlad som en människa av partikamrater från andra distrikt. Inte en enda gång blev jag stämplad som barnätande kommunist. För någon som var aktiv i SSU under dess mest konfliktfyllda period kändes det mycket surrealistiskt…

Hur som helst. Tillbaka till Håkan och tillbaka till innebörden av hans val. Det finns en lång rad saker jag faktiskt tänkte på som markerar en brytning med det gamla och en en nystart.

  1. Kulturen. Att Håkan började sitt tal med nästan tio minuters tal om kulturens betydelse och roll som en del av det demokratiska rummet. Kulturen borde ha en särställning hos varje socialist som har som mål att bryta den kulturella hegemoni som borgarklassen har monopol på. Kulturen är ett verktyg och ett vapen. Eller som Håkan uttryckte det:  ”Kulturen tar oss i handen och leder oss inåt så att vi bättre förstår vilka vi är. Men handen leder oss också utåt så att vi känner igen oss i andra.”
  2. Social ingenjörskonst. Ett begrepp som kommit oförtjänt på skam på senare år. Vi som läst vetenskapsteori har ofta kommit kontakt med Karl Popper och hans idé om metodologisk induktion (kortfattat – för att något ska vara vetenskapligt måste det ha en bassats som är möjlig att falsifiera). Den här idén ligger i sin tur till grund för Poppers idéer om samhällsbygge, som kortfattat kan säga gå ut på att all form av demokratisk samhällsutveckling måste ske stegvis för att kunna utvärderas och rättas till om den går fel. Något som i sin tur ligger till grund för en stor del av socialdemokratisk reformpolitik. Den här typen av åsikter har närmast varit förbjudna under den nyliberala eran som även förgiftat vårt parti.
  3. Social demokrati. Redan under presskonferensen när Håkan blev presenterad av valberedningen sa han att han var medlem i ett part i som ”är vad det heter” nämligen ”sociala demokrater”. Där vann han mig. Och han återkommer till det hela tiden. I linjetalet dök det upp på flera ställen. Och det är fullständigt logiskt. Därför att Juholt beskrivs som en socialdemokrat till vänster om mitten. Då är det också fullständigt logiskt att han tar upp den tråd som varit en så bärande del av socialdemokratisk ideologi under efterkrigstiden. inom den funktionssocialistiska idén var just begreppet social demokrati en av de tre stöttepelarna tillsammans med politisk och ekonomisk demokrati. Den sociala demokratin ses som ett andra steg där man med hjälp av bland annat sysselsättningspolitik och generell välfärd syftar till att skapa lika rättigheter och möjligheter för alla medborgare. Den sociala demokratin syftar alltså till att ge människor mer maktresurser att styra över sina egna liv. Det är socialistisk frihet, snarare än borgerlig valfrihet!

Men samtidigt. Jag kan inte låta bli att fundera. För om man använder begreppet social demokrati så måste det finnas med, i alla fall i en tankevärld, att det också anspelar på det tredje steget, den ekonomiska demokratin. Finns detta med i den juholtska visionen? Kanske, kanske inte. Ett första steg måste givetvis vara att återuppbygga den sociala demokratin som borgerligheten med stadig hand monterat ned.

Kanske, bara kanske, är det efter det dags att göra ett nytt försök med den ekonomiska demokratin. Det vore inte en dag för tidigt att föra in demokratins ideal i hela samhället.

Oavsett. Jag är nöjd och glad efter dagarna i Stockholm. Efter Håkans linjetal och efter hans avslutning i söndags där han gjorde klart att han var öppen både för ”omreglering och påreglering” och lovade översyn av både pensioner, elmarknad och järnvägar så känner jag mig både stolt och nöjd. Så stolt har jag inte varit över att vara socialdemokrat sedan Persson skällde ut Bildt på bästa sändningstid och det var 13 år sedan…

Kort sagt. Jag känner stora förhoppningar inför framtiden!

Posted in Socialdemokrati | Tagged , , , | 1 Comment